Anna Zerpe

Jag och lillasyster ingrid har under de 2 senaste veckorna ägnat oss åt värsta sortens självplågeri, fasta. det är helt vansinnigt, idag är sista dagen tack och lov! I 10 dagar har vi inte ätit något som inte varit tunnflytande, förså TIO dagar... Vi har svansat omkring med självbelåtna miner och hävdat att man mår så bra så bra av att fasta, kroppen blir ren och sötsuget försvinner bla bla bla... MY ASS att man mår bra, jag har ta mig fan aldrig känt mig så ynklig... eller förstoppad. Ska härmed göra en kort beskrivning av fastetiden:

Dag 1: Hm, det här känns ju jättebra, det är ju inga problem att leva på flytande föda!
         2: Aj, huvudvärk... Men jag är ju inte hungrig i alla fall! Knorr...

         3: jag dör! Ge mig nåt att äta annart slukar jag katten med hull och hår!

         4: Känns ju riktigt bra nu, svimningskänslor när man reser sig får väl alla?..

         5: Jag...är...svag...
         6: snyft, jag hatar tomatjuice
         7: När vi är klara med den här skiten ska vi äta kyckling, å sen fisk å jag vill ha kött åsså choklad etc.
         8: Håll ut tappra lillasyster, inte långt kvar nu, jodå linfröslem är visst gott
         9: Jag ger upp, nu skiter jag i det här, seriöst, jag menar det, jag går ut i köket och äter nu...
       10: YES, vi gjorde det! Vilken karaktär!

Så, ni ser, idag känns det ju helt klart kanon förutom ansiktets blekhet och kväljningar vid tanken på grönsaksjuice, uäck... Men var det värt det? Jag vete faan... men det värsta är att jag är ganska säker på att vi kommer göra om det nästa år igen. Varför? För att en envis Zerp aldrig lär sig antar jag. (Och för att  jag är mycket smäcker nu)