Anna Zerpe

Asch, när jag ändå är i gasen kan jag väl skriva ett 390:onde inlägg också. Vad handlar denna lilla textsnutt om då? Ingenting alls, den bara finns där! Som Monica Z säger.

Oh, just det, som grädde på moset står min cykel kvar på ög sen i onsdags, med fastfruset lås... Vad ger ni mig för den. Trevlig liten promenad hem imorgon bitti alltså. Häppa hej!

Nu är det tamejtusan alldeles för seeegt...

Jag tyckte det var dags för en ny profilbild. Den här är från sommarens fjällvandring, jag kan se oerhört friluftshurtig ut när jag vill!

Japp, nu går jag över på nattpass, dags att ställa om kroppen och bli uggla igen. Är dock ledig för socialt umgänge på eftermiddagarna, så man kan ju höra av sig om man vill. Jobbar nätter hela helgen, och sen onsdag och torsdag också, sen vrider jag tillbaka igen. Räkna med en anna med sömngrusiga ögon och potatismoshjärna ett tag framöver alltså... Nu äta, sen jobba. ha en rolig kväll då alla lediga... Fast, jag hade ju mitt lilla roliga i Onsdags, heheheeeheee =)...

Första repet med blåsmasters igår kväll, min nya orkester alltså. Det var så vansinnigt roligt att spela! Jag tog tuban på ryggen och begav  mig glad i hågen (och lite bakis) till stockholm. Väl där bestämde jag mig för att traska (jag vet, inte så smart men det är ju motion i alla fall) till radiohuset. Jag var som ni förstår lite trött i axlar och ben när jag kom fram. I orkestern var alla jättetrevliga och jag häsades glatt välkommen av alla och envar. Vi kastade oss raskt in i repertoaren och började tuta några av de roligaste tubastämmor jag har stött på under min inte så aktiva (de senaste åren) men dock långa tuba-karriär. Ringrostig är dock bara förnamnet på vad jag är efter 1 års speluppehållså jag fick kämpa duktigt, känns i hela blåsmaskineriet idag, men efter en liten stund började det lossna och mot slutet av repet tyckte jag t o m att det lät riktigt bra! Om det fortsätter vara såhär roligt är det klart värt att pallra sig till sthlm varje torsdag! Vi har konsert förresten, 18:e april i radiohuset. Bara att boka in i kalendern. Jag är så glad att jag tog tag i spelandet igen!

Nu är jag verkligen helt slukörd i både kropp och hjärna... Lååång dag på jobbet, kaffe med kalle, en liten stund av vila och gos med gnuttarna, rask matlagning och ett roligt men ansträngande jutsupass med en orangea gruppen (jajjamen, en annan graderade ju till orange i helgen, duktig kicka!). Nu sitter jag i soffan med en klösgnutt på varja knä och känner hur kroppen börjar stelna... Hm kanske skulle prova det där med att stretcha efter passen... Imorgon jobbar jag kväll tack och lov så jag får sova ut. Nu lite TV-grisande i soffan...

Här ser ni två killar som inte är rädda för att ta risker. Orädda eller dumdristiga, det får ni avgöra. Matskålen tillhör 40 kg labrador...

Är det inte lustigt hur mycket åsikter folk har när man säger att man bloggar. Ibland behöver man inte ens säga det. Ofta börjar samtalet med att personen i fråga sitter och dissar bloggar i allmänhet. Efter att ha lyssnat på det en liten stund och nickat ointresserat tröttnar man och säger försiktigt. "Jag har faktiskt också en blogg". Då sprider sig en generad tystnad ett par sekunder när personen i fråga inser att den kanske sagt lite ogenomtänkta saker. Sen bryter ta mig fan helvetet löst! Plötsligt förväntas man sitta där och stå till svars för alla bloggar som någonsin skrivits. Man ska förklarar varför blondinbellas blogg är populär, hur människor kan vara intresserade av alla dessa modebloggar och vem fan som vill läsa en blogg som är skriven av en småbarnsmorsa. Under samtalet dyker det upp ett antal "Jag läste en blogg som..." och "På den här bloggen står det...". Å det är nu jag måste fråga mig: Varför i hela världen läser du bloggar då om du hatar dem så mycket? Förbannade stolpskott, det är väl bara att SLUTA LÄSA BLOGGAR!
Sen kommer de obligatoriska frågorna:
"Varför skulle nån vara intresserad av att läsa om ditt vardagsliv?"
(Tjaa, vad kan jag säga? Därför)
"Vad skriver du om då som ingen annan skriver om?"
(Mitt eget liv får jag ju nästan gissa att ingen annan skriver om)
"Jag förstår inte varför man vill hänga ut sig själv på intenet..."
(hänga ut?.. jag väljer ju själv vad jag vill skriva om...)
"Vem är det som läser din blogg då?"
(varför är det viktigt? Huvudsaken är väl att nån tycker att det är kul att läsa)
Det måste ju vara fler än jag som fått ta den här diskussionen ett antal gånger. Folk är så duktiga på att tycka så himla mycket och jag tror att det är ganska socialt accepterat att hata bloggar. Ett litet meddelande då till er som läser min blogg fast ni hatar den: Sluta läsa den.

I helgen kommer familjen hit, mamma, pappa, Ingrid och hennes kille. Vi ska fira Linnéas examen, det ska bli trevligt. På fredag ska vi se lilla brors föreställning också, för detta krävs lite pallring till Stockholm. Jag kommer som vanligt vara trött och mosig eftersom jag jobbar torsdag natt. Japp, så ser veckans planering ut.

Svante och Sune, de små marodörerna, har lagt sig till med en ny vana. De har visserligen alltid gillat att bära onkring på saker i munnen, främst kattleksaker men även pennor, hårsnoddar tejprullar och annat skojigt. Igår upptäckte vi dock att de har börjat hämta saker i olika rum och sen lämna dem i mitt. Som att mitt rum är deras tjyvanäste. Bland annat hittade jag Marias trådrulle som hon letat efter ett tag och ett halsband som är saras. Vilka små snorungar!

Min gigbag har kommit! Äntligen kan jag bära runt fina tuban utan att få lååånga aparmar som släpar i marken, nya bagen har nämligen ordentliga ryggsäcksremmar. Ni ska se vad fin den är! Den kom i ett jättepaket som jag, inte utan möda, släpade hem och slet upp. Sen fick tuban snabbt flytta in i sin nya dress och nu står den här i hörnet, stilig som aldrig förr. Om två veckor börjar jag i en ny orkester, längtar!

Jag har fått en ny musikälskling. Min kompis Daniel tipsade mig om den här fantastiska musikanten och låtskrivaren. Om ni inte har hört Emil Jensen förr så lyssna på honom nu, genast! Alla låtar jag hört hittills är fantastiska men låten "så får du mig ändå" tycker jag så mycket om att jag nästan går sönder.

Man kan ju tro att det jobbigaste som finns är att behöva gå upp tidigt för att man måste, men ack så fel man har... Det är fan så mycket jobbigare att gå upp tidigt när man inte måste bara för att ha en sportslig chans att kunna somna på kvällen och därmed i alla fall ha gjort sitt bästa för att lyckas kliva upp ur sängen nästa morgon när man jobbar tidigt... Nu vet ni det om ni inte visste det förrut, här har ni svårigheterna med att jobba 3-skift, det är jäkligt att ställa om...

Första passet för terminen idag, kändes förbannat skönt att komma igång efter jullovets stillasittande och snaskätande. Misstänker att morgondagens träningsvärk inte kommer vara av det mildare slaget dock... Menmen, vill man vara fin (och dänga folk i mattan så mycket man orkar) så får man lida pin. Nu borde jag sova snart om jag ska få en någolunda normal dygnsrytm innan veckans dagpass drar igång.

Lustiga bilder från baklängessexan -08 bjuds det härmed, 4 till kan ni få. Gremlins och Boy George it is:

Började titta på denna fantastiska lilla serie i natt när jag inte kunde sova. Det är ett sånt där program som går rakt in i hjärtat, jag är fortfarande lite skakad. Serien är skriven av Jonas Gardell och går på TV på Torsdagar, repris Tisdagar. 2 av 4 avsnitt har visats so far, de finns även att se på web-tv. Se den nu! Jag lovar, den lämnar ingen oberörd.

Så var nattpassen igång igen, vilket innebär att man inte ser solen över huvud taget. På Söndag är jag dock ledig igen och kan komma tillbaka till verkligheten. Idag ska jag grisa lite till, sen äta middag med vännen Camilla.

Så här sorgset kan vi ju inte ha det... Här kommer en glad bild, lilla Suneman har ett lustigt minspel ibland:

Det var ingen bra dag igår, förkylningen håller på att försvinna vilket i och för sig är bra men jag känner mig ändå så himla låg. Var hemma större delen av dagen och gjorde ingenting. Sen följde jag med syster till stallet och hälsade på hästen som är sjuk i tassarna, syster är jätteledsen och orolig och det gör mig ännu mer olycklig. Hästen verkade i alla fall må bra under omständigheterna och vi hade ganska roligt åt henne när hon försökte spotta ut sin medicin. Sen var det rep med bandet och det var ju ungefär som att vrida på en kran, tårarana ville inte sluta rinna så jag gav upp mitt i en sång och lämnade över till den andra sångerskan. Sen gick jag hem efter fikat. Är fortfarande svårt att prata om lilla Myrra...

Jag kom just hem från veterinären med smågnuttarna, de skulle få sin andra vaccination. Allt gick bara bra och när veterinären fick se de små sa hon att de verkligen är fina i hullet och pälsen och att det syns på dem att de mår bra. Sånt värmer ett mattehjärta! Speciellt med tanke på att hon sist vi var där tyckte att kattungarna var på tok för små, magra och fulla av mask... Tillbaka i lägenheten blir smågrisarna ystra som aldrig förr, det yr leksaker och mattor åt höger och vänster.

Min älskling, vän och hjärtehund Myrra har gått bort... I 12 år fick vi ha henne som familjemedlem, det är tomt nu som ni förstår... Jag lägger in ett gäng bilder, för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva...



Hej då änglahund...

Jag har hört att 2009 ska bli det bästa året! Joo, det är sant. Ha en finfin inledning på det nya året kära läsare!