Anna Zerpe

Igår skulle jag åka och bada tänkte jag, jag vet att det finns ett ställe som heter fjällnora och att badplatsen där är ganska fin om än mycket befolkad. När jag vaknat efter dagens sovande satte jag genast igång att kolla upp bussar och hittade en som gick till fjällnora vägskäl. Sweet tänkte jag, det kan ju inte ligga så långt ifrån badet, jag menar det borde ju finnas bra bussförbindelse till en sån bra badplats. Njaej... Jag ringde hur som helst kompis Kalle som var sugen på att hänga på, vi träffades en stund senare i vansinnesvärmen på busstationen, hittade så rätt buss och så bar det av. Glada i hågen skuttade vi av bussen på utsatt ställe och började traska.... å traska... å traska... det var jättelångt! 3 km konstaterade vi sen. Eftersom jag bara varit där med bil och under den resan inte brydde mig om att kolla hur vi åkte över huvud taget hade jag faktiskt inte en aning om hur långt det skulle vara. jag hade i alla fall ett glatt humör hela vägen och såg fram emot att få bada efter den långa, kopiöst varma promenaden, kalle var bara ilsken och skyllde all världens ondska på mig.

Anna- "Men se det som ett träningspass! Nu har du verkligen förtjänat att bada sen"
Kalle- "Fnys"
A- "Det är ju fint väder i alla fall"
K- "Hmpf"
A- "Tänk vilken fin solbränna du kommer få"
K- "Jag tänker fan aldrig åka med dig och bada igen..."
A- "Haha, sluta vara så sur, så småningom kommer du att tacka mig"
K- "Neej, hur kan du inte veta hur långt det är när du har varit här förut?"
A- "Äh, då åkte jag ju bil, dessutom har jag inget lokalsinne"
K- "Men vaffan ska jag alltså ut och fjällvandra med dig och ditt obefintliga lokalsinne? Roligt..."
A- "Hörredu jag har aldrig hymlat med att jag inte har något lokalsinne, det har du vetat från start. jag är med som trevligt sällskap, se mig som ett smycke ungefär" 
K- "Äh!"
 
Saken är den att jag är så van att inte veta vart jag ska eller hur lång tid det tar att jag inte riktigt bryr mig längre, man kommer ju alltid fram nån gång liksom. Andra människor kan ha lite svårt med det där att man måste irra runt ganska länge innan man kommer fram, det är därför man inte ska låta mig visa vägen.

Efter mycket om och men kom vi i alla fall fram och jag strålade ikapp med solen av stolthet.
A- "Titta där är det, jag sa ju det! Visste väl att vi var på rätt väg i alla fall"
K- "Tur för dig..."
Kalle var måttligt imponerad och trakasserierna kring mitt ickeexisterande lokalsinne fortsatte med full kraft under dagens lopp. Vi hittade i alla fall en bra plats på den fullbelamrade stranden och sen ägnades eftermiddagen åt att sola och bada och i kalles fall plugga lite. Vattnet var jätteskönt och surpuppan karl log faktiskt flera gånger. Så blev det dags att bege sig hemåt och den långa promenaden kändes faktiskt inte alls lika lång på vägen tillbaka. Vi hann precis lagom till att bussen kom och varma och trötta å lite ömfotade (flippflopps är dåliga promenadskor...) kom vi fram till Uppsala. Frågar ni mig var det en alldeles ypperlig dag med sol och bad och lagom-motion, frågar ni kalle så... tja, vad vet jag, fråga kalle...