Anna Zerpe

Första dagen efter ett nattpass är alltid värst, man är helt upp å ner, det går över huvud taget inte att vakna till. Nån slags bakiskänsla fast utan huvudvärk. jag har mosat och gosat och slumrat nu fram till halv fyra (skojigt det där, även om jag aldrig ställer nån väckarklocka såna här dagar så vaknar jag nästan alltid prick halv fyra) då jag sakta haasade upp ur sängen. Sen har jag suttit i soffan som en zombie och funderat på hur jag ska gå vidare med dagen. Missförstå mig rätt, jag gillar faktiskt de här sega, knasiga dagarna, de ger mig ju rätt att sova när alla andra måste vara vakna och det är inte fy skam. Dessutom var det en bra jobbnatt, lite oförutsedda halvkatastrofer bara som jag och min finfina kollega styrde upp på ett mycket rutinerat sätt (hm, ja...), vi fick lite beröm av plasikjouren i alla fall och efter några timmars slit sov faktiskt alla patienter gott i sina sängar. Gäääsp (jajjamen, det där var faktiskt en riktig gäsp också), om en stund ska jag hem till systern och käka middag, har blivit lovad en smakupplevelse utan dess like så jag räknar med det! Pusspuss vänner!