Meh...
Är det inte typiskt att just den lägenheten som jag hade fastnat för och verkligen var jättesugen på hade halva Uppsala bestämt sig för att gå på visning på och anmäla sitt intresse för?... Så jäkla trist... Vi fick alltså stå i kö i trappuppgången ett bra tag innan vi ens kunde komma in och titta i lägenheten. Nu lär ju priset stiga som en projektil och vi som har en normal inkomst och inte så stora besparingar har ju inte en chans... Känns så tråkigt för jag kunde verkligen se mig själv bo där, den var så lagom på nåt sätt, inte för stor men ändå rymlig för mig och gnuttarna att bygga bo i. Tittade på en annan också, där var kön mindre och den hade ett fint serveringsskåp, men hur tragisk är jag om jag skaffar lägenhet i samma hus som systern?... Dags att skaffa ett eget liv? Hmpf... Min lägenhetssorg dränkte jag i en lång fika med vännerna Björn och Andreas och senare en smarrig middag med Björn och Alex. Vi gjorde risotto med räkor och massor av parmesan, jumjum... Det är det som är så bra med att ha kompisar över 30-strecket, de har haft fler år på sig att lära sig laga mat.
Snart får jag gå hem, sen är jag ledig till onsdag natt. Umgås med mig.
Meh, skulle ju vara skitkul om vi bodde i samma hus. Och mamma skulle bli lyrisk!
Jag håller med!
Tänk vad nära det blir för mig om jag hälsar på. Då kan jag sova varannan natt hos er och springa upp och ner mellan era lägenheter...bara för att jag kan! Take it take it!
