Anna Zerpe

Igår var jag på stan en sväng och köpte mig nya mjukisbyxor, träningslinnen, vattenflaska och lite annat smått och gott. Tjejen i kassan på intersport var trevlig och skojfrisk och SÄMST, hon glömde att ta bort larmprylen på mjukisbyxorna. Så när jag gick ut genom dörren pep det naturligtvis högt och gällt och hela världen tittade på mig som att jag var en tjuv. Jag fick gå tillbaka till kassan, där hon raskt tittade ner i påsen och snabbt konstaterade att hon nog inte hade glömt något utan att det troligtvis var nåt i min väska som pep, så den fick jag lämna över med blossande kinder. Hon testade då väskan mot sin larm-maskin i kassan, men utan resultat. Oj då, jaja, du får gå ändå, sade knasbollen glatt och jag fick återigen med skammens rosor på kinderna gå ut genom den ilsket pipande dörren. En timma senare var jag äntligen hemma och började packa upp mina saker och vad upptäcker jag? Larmbrickhelvetet sitter naturligtvis kvar på mjukisbyxrumpan. Jamen det var då själva fan, hur svårt kan det vara. Så det var bara att rota fram kvitto och prislapp, mosa ner byxorna i väskan och ge sig ut på stan igen. På vägen in i butiken fick jag åter utstå pipandet och folks blickar och med knallröda äppelkinder försöka förklara för den nya kassörskan vad problemet var. Hon förstod, hjälpte mig och bad så hemskt mycket om ursäkt. Så nu är mjukisbyxorna användbara och sköna, efter mycket om och men.