Anna Zerpe

Ett vansinnespass som jag provade på i lördags... Och som jag har fått lida för sedan dess. Kanske borde jag ha anat oråd när beskrivningen för passet innehöll orden "atletisk klass". Kanske borde jag ha vänt i dörren när jag insåg att alla de andra deltagarna såg väldigt atletiska ut. Kanske borde jag diskret ha smugit därifrån när ledaren förkunnade att man under inga omständigheter fick stå stilla någon gång under passet, den som inte joggade på stället hela tiden mellan blocken skulle få göra straffarmhävningar... Kanske borde jag ha helt öppet ha kutat ut genom dörren när jag fick höra att den trasiga spegeln på ena kortsidan var ett resultat av förra veckans pass. Gick jag därifrån, ånej, så klok var jag icke! Herreminje vilket pass, vi sprang, skuttade, hoppade, dansade, joggade, gjorde upphopp, tåhävde, hoppade på ett ben och alla andra svettiga övningar man kan komma på som riktigt bränner i låren. Jag var så färdig efter passet så att jag inte trodde att jag skulle kunna ta mig därifrån. Detsamma gällde faktiskt för de andra deltagarna också, jag var i alla fall inte den enda som var slutkörd. Men vilken endorfinkick sen hörrni! Under passets gång tänkte jag flera gånger att aldrig nånsin att jag gör om det här igen, det är tortyr! Nu några dagar senare är jag faktiskt lite sugen igen, träning gör att man blir lite knasig... Träningsvärken sen då? Jodå det ska ni veta, den lät inte vänta på sig. Redan samma kväll började det bli svårt att röra sig, nästa morgon var benen som förlamade. Sedan dess har jag haltat fram ynkligt ömkande. Idag försökte jag bota värken med ett vanligt hederligt step-pass, känns något bättre nu faktiskt. Men rumpträningsvärken är nog det värsta i den vägen jag någonsin varit med om. Vad man utsätter sig för ibland, inte klokt egentligen... men roligt!